Figueres

När vi reser i Spanien brukar vi ta oss runt med tåg. Vi gör dagsutflykter. Den här dagen tog vi tåget ifrån Calella till Figueres. Tågresan tog en och en halv timme och gick längs med kusten till Blanes där vi vek av inåt landet. Tågresan dit gick bra och man ser många olika vyer och landskap under resans gång, vi åkte genom många små byar, en del mindre än andra och på en del orter fanns ingen perrong, bara att stiga rakt ut på landsbygden.

Figueres är en liten stad i provinsen Giron i Katalonien, nordöstra Spanien, här bor ca 45 000 invånare och staden är surrealistkonstnären Salvador Dalís födelsestad. Staden är präglad utav Salvador Dalís konst och det finns monument och statyer lite varstans i centrum. Här finns också ett museum med Dalís konst. Museet är oerhört populärt och de guidade turerna vallades fram genom staden. Vi valde att inte besöka museet då vi såg den stora folkmängden där. Vi var lite för dåligt pålästa och barnen var inte förberedda på att besöka ett konstmuseum.

Vi nöjde oss med att studera konstverken som staden erbjöd, det var många och de var minst sagt speciella. Den här tavlan tror jag heter "stegen till universum" men jag har inte hittat någon fakta om den någonstans, jag har bara ett minne av att jag någon gång för länge sedan läste om denna skapelse.

Här har vi en del utav muséebyggnaden. Vart man än tittade fanns det detaljer utav Dalís konst, likt det man kan se i Barcelona fast där har vi Gaudis signaturer lite varstans.

Torgen är idylliska, likt den sydeuropeiska charmen. Vi tog en finkaffe på ett litet fik med servering mitt på gatan, mitt bland alla turister som strosade förbi likt vi gjorde. Vi klarade oss undan de stora turistgrupperna med guider i alla fall.

Ja nu var det ju inte bara kaffe som lockade. Jag älskar kaffe och jag älskar kaffe som är vackert... Maken vill ha sin café solo och han passar också för det mesta på att prova lokalproducerad öl ifrån något utav alla microbryggerier som finns överallt nu för tiden. Jag nöjer mig med mitt vackra kaffe och barnen blir nöjda om de får en kall läsk med is och apelsin- eller citronskiva i.

Vi hade bett om en stadskarta över Figueres vid turistinformationen i Calella och hon visade oss hur vi skulle å för att komma till Castillo de San Fernando (Castillo de San Ferran). På kartan såg det långt ut men i verkligheten var det bara en ganska bred gata (tänk aveny fast ändå inte) upp på en kulle, genom ett bostadsområde, förbi en förskola och en idrottsanläggning, ett park med fritidsaktiviteter passerade vi också på vägen. Det tog ungefär 15 minuter att gå ifrån centrum till fästningen.

Stigningen var brantare än den såg ut och det kändes faktiskt i kroppen fast det inte var en så varm dag. Utsikten när vi nådde upp... fantástico!

Här har vi nått till lägsta punkten på fästningens område. Vi såg flera motionärer här och områdeskartan visade att runt fästningen löpte sig ett motionsspår på 3,5 km. Tänk att få springa med denna utsikten omkring sig!

Vi löste entré och gick in. Vi hade ingen aning om vad detta var för fästning eller vad den har verkat som eller ens vad den är känd för, om den ens är känd? Vi tackade nej till audioguieden... vilket visade sig vara ett stort misstag. Vi hade som sagt ingen aning om vad det var vi gick och tittade på men detta bjöd in oss till en gissningarnas rundvandring och hela familjens fantasi flödade fritt.

När vi nådde upp på murens högsta punkt fick vi verkligen valuta för våra tvivel längs med vägen dit. Se utsikten, skåda vidderna!

Fästningen är Europas största och byggdes under 1700-talet. Den används fortfarande utav militären men en stor del utav fästningen går att se. Tydligen ska det finnas underjordiska vattenvägar men de måste vi totalt ha missat. Nå väl, vi var rörande överens om att nästa gång vi gör utflykter utav detta slag så ska vi vara lite mer pålästa.

Om man som jag älskar att fotografera så fanns här en hel del att fånga. Detaljer och vyer, framförallt vyerna och vidderna fångade mitt intresse.

Tågen gick varannan timme och vi hade bestämt oss för att ta tåget som gick 16:00, då skulle vi vara tillbaka i Calella vid 17:30 och skulle hinna med ett kvällsbad och vila fötterna lite efter dagen innan middagen. Renfe (tågbolaget) och vädret ville något helt annat.

Under tågresan drog vädret ihop sig och blev till ett utav de värsta ovädret vi upplevt, regnet piskade utanför och vattnet hann inte rinna undan, i slänterna forsade regnvattnet ut på rälsen och temeraturen sjönk till 17 grader. Vi gottade oss och sa gång på gång att vi hade en otrolig tur som satt på tåget i det torra och inte skulle stiga av förrän om en timme...

Tåget gick sönder och kanade in på en utav de ensligaste och mest förfallna perrongerna jag någonsin sett. Där stod vi. Länge. Efter en lång stund ropades ett meddelande ut och efter en stund fick jag fatt på en man som kunde förklara för oss vad som sagts. Det skulle komma ett nytt tåg inom 30 minuter (mer eller mindre) som skulle ta oss vidare mot Barcelona, inlandsvägen... vi behövde åka kustvägen för att komma tillbaka till Calella...
När vi fått stiga av tåget och förflyttat oss till perrongen fick jag tag på konduktören som kunde förklara för mig att vi som behövde åka kustvägen skulle få byta tåg i Macanet-Massanes.

Så efter mycket om och men och mycket oro så kom vi hem till slut strax innan 20:00 och gick direkt till middagen på hotellet. Helt slut var vi hela familjen men mest Saga som var himla orolig under hela hemresan.

Jag har alltid talat så gott om tågtrafiken i Spanien (Katalonien) vi har åkt tåg många gånger och det har nästan alltid gått bra. Den här gången gick det bra till slut. Barnen är nu skeptiska till att resa med tåg men jag kan nog tycka så här i efterhand att vi fick uppleva rätt mycket, på ett ofrivilligt sätt.